Ja han, Björklund, han UTAN skepparkransen. Littoringate, eller Ottogate, kan få andra konsekvenser som inte är så uppenbara. I september, på valdagen, när en stor del väljare faktiskt bestämmer sig, så kan det finnas en god andel gränsvankande Allians-gillare som känner sig olustiga att rösta på Littorins M-parti o Reinfeldts vankelhet i detta. Vi har även en stor andel förstagångsväljare i detta val. Men de ”trogna” kan nog tänka sig fortsatt Alliansregering, så vad göra? Jo, rösta på de andra. De som blivit ”moraliskt” förnärmade lägger rösten på Hägglund, de som inte ser skillnad, och förstår skillnaden, mellan Littorin och tvillingen Björklund landar hos Fp och slutligen Reinfeldtarna gillar Alfons Åberg och väljer då den närmsta karikatyren som är Maud.
För tendensen, innan Littorin använde svepskäl och illa orkestrerad presskonferens, eller ”talade ut”, var tydlig. De tre, Fp, C och Kd kan få svårt att klara 4-procent spärren i höstens val. Å tro mig, det är inte slut än. Att tro att man inte är offentlig person längre eller att möta media genom e-post håller inte, hur trovärdig han än kan verka.
I detta har Johanna Elgenius poäng i att:
– När han gör det i DN och via e-post känner han nog att han har makt över svaren. Men egentligen säger han inget nytt och det han säger borde han kunnat sagt redan från början. (via SvD.se)
Om vi bortser från om han har gjort det han blivit beskylld för eller inte så handlar det hela om hantering av kommunikation. Det är just där orsaken OCH lösningen har funnits. Å det är där Littorins kollegor, partikamrater, de andra statsråden, statsministern, spinndoktor Schlingmann har brustit.
Delvis fingerknoppat från min HTC Desire – Android
