Att göra sökningar i sina egna digitala fotspår kan innebära att man hittar godbitar…eller förvirrad dåtid. Hittade en bloggpost jag tydligen skrev i september 2006 (annan blogg). Jag verkade arg… Men den har lite relevans med tanke på målet mot 15-åringen som laddat ner film till skolans dator, så heeelt inaktuell är den inte.
As follows:
För er som kommer ihåg så för två år sedan rasade 16 aktörer inom mediabranschen i debattsida på DN mot piratkopiering (26 aug 2004). De rasade att Sverige var värst i Europa och att pengar gick förlorade! Paradoxalt nog var det näringslivsaktörer som höjde rösten och menade att STATEN förlorade 500 miljoner i moms på bara filmnedladdningen. Alltså, näringslivet agiterar för Storebror och är orolig för statens uteblivna skatteintäkter! Låter det trovärdigt… Mer troligt en bransch som stelbent hållit fast i gamla affärsmodeller i stort utan förankring i den mediekonsumtion och teknikutveckling som råder.
Första regeln inom all näringsverksamhet; antingen har du en produkt/tjänst som konsumenten är villig att betala för, eller så har du det inte. Att försöka dölja sin oförmåga att förändras med marknaden i retorik över stöld och förkärlek för staten börjar bli smått patetisk.
Låt det inte ta lika många år för den producerande mediabranschen att erkänna digitalitet och nya konsumtionsmönster som för katolska kyrkan att officiellt erkänna den galileiska världsbilden (över 300 år).
Det handlar mer om stora mediakoncerner som sitter fast i gigantiska utgifter eftersom de följer en affärsmodell a´la Britney-effekten och Batman-effekten. TV4s (läs BMGs) storsatsning IDOL är även det ett utmärkt och mycket symboliskt exempel på en missinriktad Britneymodell. Det man försöker skapa (och SKAPA är väsentligt här) är typecastade kopior på ett tio år gammalt “sista andningen”-koncept där Stora Skivbolagen Inc rönte stor spridningsframgång (obs, inte nödvändigtvis inkomstframgång) med stormediasuperstars som Britney Spears, J Lo, Beyonce och pojkband som Backstreet och N’Sync.
Bolagen har satt sig i en sned gungning där en eller enskilda superstars ges en gigantisk promotionhistoria och där de strävar efter nåt sorts “there can be only one”-koncept. I samklang med att de även gärna vill ha rotation på hits i radion strävar de mer efter just “hits” och singelkoncept. Till detta ett pushande för samlingshits a’ la Absolute Music (varför skapa marknad och behov för artistens “platta”…). Över detta det fantastiska i att kräva 185 kr för en CD, för vad betalar du för egentligen? Inte är det för skapandet, produktions- och distributionskostnad och återförsäljare. Du betalar förmodligen för Britney-effekten och promotionled.
/Fredrik, i september 2006
