Jag fastnade förra veckan i Kulturradions inslag Tarzan från Timisoara – en repris från 2005 om Johnny Weissmullers väg från den habsburgska dubbelmonarkin till Hollywoods djungler. I inslaget hör vi även den nederländske författaren Jan Wolkers förklara varför han alltid varit så fascinerad av Johnny Weissmuller, vars kropp enligt Wolkers ”för tankarna till de grekiska skulpturerna på Fidias tid”.
Just Wolkers beskrivning av Johnny Weissmullers kropp var full av uttryck som målade en bild av en närmast perfekt skapelse, utmejslad i närmast gudomlig närvaro. Jag kunde inte själv få fram hur herr Weissmuller såg ut från de minnesflashar jag fick av svartvit Tarzanfilm och eftersom som jag poddade programmet och var upptagen med annat gjorde jag inte en enkel bildsökning förrän jag kom hem senare på kvällen.
Så hur såg Johnny Weissmuller ut, och framför allt, vad säger det om hur förändrad vår syn på kroppar är idag, i det här fallet, mannens kropp?
Bilden ovan är från 1934, från filmen Tarzan and His Mate, där vi ser Johnny Weissmuller i djungeltypisk posé. Han är där 30 år och visar en man klädd i mycket enkelt skynke. Just skynket, och även lättkläddheten hos hans Jane, skulle försvinna under de senare filmerna på grund av ökad ”moralism” i USA. Men även enligt inslaget på grund av ökat osunt omfång (vad det nu är) hos Johnny Weissmullers kropp. Å då pratar vi inte muskler förmodligen.
Ovan är från samma film, under en av de karaktäristiska scenerna där det berömda Tarzans djungelvrål hördes. Som synes på de två bilderna, enligt en nutida betraktelse, visar de en man som vi i dag förmodligen skulle säga ligger inom normalvärden för fysisk och atletisk framtoning utan att göra anspråk på särskilt extrema eller ens höga värden. I grunden en välmående och slimmad och smärt kropp, utifrån betraktat sett, men det är nog få idag som i Wolkers mening skulle säga att den ”för tankarna till de grekiska skulpturerna på Fidias tid”. Fidia var skulptör i antikens Grekland, 400-talet före vår tideräkning och just den perioden är känd för flertalet av många kända statyer av grekiska gudar i guld, brons och marmor.
Vad landar nu detta i? Varför är Johnny Weissmullers kropp intressant? För att det är våra uppfattningar om kroppsdimensioner och kroppsideal som får oss att idag tolka hans kropp inom ”normalvärden”. I det här fallet handlar det om uppfattningen om mannens kropp, något som inte fått lika stor uppmärksamhet som kvinnokroppsidealens ständiga förändring. Å likt det sjuka med ”Barbie-effekten” har vi sett liknande förskjutningar i porträttering, modellering och visualisering av den manliga kroppen. Förskjutningar som om de översätts till verkliga kroppsmått ger minst sagt sjuka resultat. Det sjuka visar sig även i disharmonin i uppfattningar av vad som är muskulöst eller inte.
Det finns en känd studie där man har tittat på kroppsdimensioner hos manliga modeller i Playgirl magasin från 1973-98. Resultatet visade att en genomsnittlig manlig modell har förlorat 5,4 kg fett och lagt på 12,2 kg muskler från 1973 till 1998.
Lika intressant, om inte än mer, är hur action figures har förändrats i kroppsliga dimensioner sedan efterkrigstiden. Barbie-dockan var redan från början ”sjuk” i felaktiga proportioner men hos action figures ser vi mer tydliga och drastiska förändringar. Bilden ovan är en G.I. Joe från 50-talet och visar till synes en ”normalt” smal person. Översatt till verkliga dimensioner hade en 60-tals G.I. Joe ett bicepsmått kring 29-30 cm (omkrets). Det är likvärdigt hos en ”normal” man.
Som kontrast, en GI Joe Extreme köpt senare delen av 1990-talet, visar en kropp som skulle om den översattes till verkliga proportioner ha ett bicepsomfång på 66 cm! Om du undrar om det är mycket så är 66 cm långt över normalomkrets för ett manligt lår.
Till och med Spindelmannen har genomgått liknande förändringar, en figur som under lång tid inte setts som extremt biffig utan mer smidig i sin framtoning.
Det är faktiskt rätt lätt att se effekterna av den galopperande sjuka förskjutningen av kroppsideal idag. Framför allt ”syns” det i vida spridda filmer och TV-serier där huvudkaraktärer är inom 16 – 30 år. Det är så tydligt att det blir komiskt. Det sorgliga är nog att vi närmast har blivit avtrubbade för att ens reflektera över det längre, utan våra hjärnor börjar sakta ställa om sig till att det vi ser bör vara inom ”normalvärden”. Att det är så vi ska se ut och gör vi inte det så är vi varken attraktiva, framgångsrika, lyckliga eller ens sunda.
Så nästa gång du rutinmässigt åker till gymmet, SATS, Friskis & Svettis mfl, tänk verkligen efter – för vem och varför gör du det?
