Att vilseleda och vinkla på webblöpen

Grejen är inte stor, ny eller särdeles överraskande men jag myser inombords av hur sådana så här enkla redaktionella knep vilseleder, och vilseleder dagligen. Att mysa är normalt förknippat med en upplyftande och varm känsla, men mitt mys här är lite mer ”vilset”.

Ett skärmklipp från ettan på Dagensmedia.se som talar ett tydligt språk. Söndagspanelen, tre personer, talar ut och går inte att ta miste, de verkar tycka att det är drev och häxjakt på Sofia Arkelsten.

Skärmklipp från Dagensmedia.se

Men om man går in på själva artikeln så visar sig det att det bara är Johanna Alanko, partner och rådgivare på Adon, som uttalar sig om häxjakt. Journalisten Isobel Hadley-Kamptz tycker närmast tvärtom och Kristofer Dalin, projektledare på Dagens Nyheter, uttalar sig inte ens om Arkelsten.

Nu är detta ingen stor grej (Dagensmedia är här bara ett exempel), och den tränade mediakonsumenten har lärt sig koden för hur saker framhålls och redaktionellt ”ingressas” och puffas. Men jag kan inte komma ifrån att det blir tröttsamt i längden, framför allt när nyhetsläsning i dag ofta sker genom skummande och löpetta-läsning. Vi blir mer och mer otriggade att klicka in på själva artiklar utan konsumerar snabbt och enkelt endast via ”ettorna” och löpen.

….kastar sten i glashus….kastar sten i glashus…. ;)

Dagensmedia ägs av Talentum, för den som är intresserad.

Stormtrupper, plåtburkar, Darth Vader och att vara kommunikativ

Tre olika sätt att använda sig av Star Wars. Tre olika sätt som gläder. Tre olika sätt som förstår hur budskap kan formas.

Alla är kreativa och får mig att att känna den den där gnagande rysningen att, fasen, varför kom inte jag på det där först? :)

Vi börjar med Star Wars, original-trilogin, återberättad via pappersanimation, animerad av Eric Power, till musik ‘Tatooine’ av Jeremy Messersmith, finns även via http://vimeo.com/15607283

Å så en gammal favorit där grundmaterialet är Eddie Izzard men som får en helt ny nivå tack vare Thorn2200.

Slutligen Kristina Alexanderson @kalexanderson, lärare, utbildningsansvarig för Webbstjärnan och god tweetare.

Tre sätt, tre olika sätt. Sätt jag gillar.

Vad är det för fel på vissa redaktioner?

Kan tyckas gnälligt men jag blir så könsordstrött emellanåt på idiotiska tidningslöp, rubriksättare, kvällstidningsredaktioner och ren dumhet. Men mitt lilla exempel denna gång är en av huvudnyheterna på DN.se imorse, alltså….på Dagens Nyheter, en av våra största dagstidningar. På webblöpet finns denna:

Inspärrad hajAllvarligt talat, är detta en nyhet? Å framför allt, är detta en webblöpesnyhet? Klart som fasen det inte är. Det hela är även ganska ”naturligt” beteende i den situationen som var. Å givetvis, bilden…vad fint, ni har hittat en instängd ”farlig” haj. Nej…det är en sandtigerhaj, utrotningshotad och vanlig i storakvarier – för den ser så farlig ut! Wow… ;) Det som tog ett testbett av simfötterna var förmodligen revhaj.

Det enda den här icke-nyheten lyckas med är att öka fablerskräcken för haj, på samma sätt som vi t ex har för varg. Stigmatiserade, demoniserade och därmed utrotningshotade, för vi måste ju döda dem! Det är ju farliga! Eller…hur var det nu…

[googleMap name=”Tonga” width=”480″ height=”400″ mousewheel=”false” directions_to=”false”]Tonga Islands, Tonga[/googleMap]

Finns det något gyllene bland döda rådjur?

Kulan slår in i den varma kroppen med en hastighet av 960 meter per sekund…

Titta på den här ögonblicksbilden, klippt från VF.se i tisdags.

Skjuten råbock flankerad av God's finest

Det är löpet för en artikel om rådjursjakt någonstans i Värmland där hornbärande rådjur nu får jagas från den 16 augusti till den 30 september, men ”bara” som vak- eller smygjakt och endast med kulvapen. Endast…ja, rätt gissat, annars får man även använda hagelbössa, för då är det tydligen inte så viktigt att man träffar ”rätt” djur. Det vanligaste sättet annars att jaga rådjur är med hund. Förövrigt något som inte är så vanligt i utomnordiska länder – att jaga med lösa, drivande hundar.

Men tillbaka till bilden. Fotografen (Håkan Strandman) har tagit ett foto som bildspråksmässigt använder sig av beprövad metod att jobba med djup och vinkel för att skapa effekten av perspektiv. Görs ofta även med kombo av att köra gyllene snittet i komposition. I detta läge blir det en makaber bild, som tydligt förtäljer förhållandet mellan offer och förövare, om maktförhållande, om närmast biblisk syn på människa och djur.

En sådan bild kan givetvis säga saker om fotografens uppsåt med komposition, men i detta läge tror jag det mer har med sättet att skapa en bildmässig effekt. Går t ex lätt hitta andra foton av samma fotograf som använder samma vanlig knep. (Nedan är två skärmdumpar från SvD.se från 2006-11-01)

Skärmdump från SvD.se. Foto Håkan Strandman
Skärmdump SvD.se, foto Håkan Strandman
Skärmdump från SvD.se. Foto Håkan Strandman
Skärmdump SvD.se, foto Håkan Strandman

Men om vi går ifrån bilderna och till själva innehållet i artikeln och företeelsen av råbocksjakten så slås jag varje gång av liknande argument: ”XX 32 år, sköt en av bockarna, en så kallad spetsbock. Hennes intresse för jakten väcktes av ett genuint intresse för naturen.” Okej, vi förstår, det är INTRESSET för NATUREN som utgör mekanismen bakom beslutet att skjuta råbocken?

Det är slående hur ofta naturintresse-argumentet framförs av jägare, ibland kombineras det med det ”politiskt korrekta” förvaltningsargumentet. Jag kan köpa förvaltningningsbiten, den går att morallogiskt få ihop, så även ät-argumentet egentligen – vi jagar för att vi äter kött (som grupp och samhällskropp). Men intressant nog finns det inga uttalade mål för rådjursförvaltningen i Sverige (källa Jägareförbundet).

Vi kan ha åsikter, etiska överväganden, om det moraliskt rätta i att äta djur (ja det kan man verkligen ha), men det är inte problemet här. Här är det mer om vi behöver det och svaret är otvetydigt nej, Nej, vi behöver inte skjuta rådjur för att vi behöver maten. Inte som ät-argument. Istället måste vi hävda att vi VILL äta rådjur, vi kan inte gömma vårt hyckleri i argument om födobehov. Så alla som hävdar matbehovet vid jakt av rådjur (och även älg), dvs de som fäller djuret, kan bara säga att de VILL döda och äta djuret. Finns inga argument för att de behöver det för att överleva. De som äter det fällda djuret, dvs även andra än själva jägarna, måste oxå hamna i samma argumentation, vilket jag själv måste göra. I ett annat samhälle skulle vi har mer på kroppen och kunna hävda födorätten, men i vårt moderna samhälle är det, och det måste vi erkänna, ett klart svårare problem. Personligen har jag klart svårt med nöt-, gris- och kycklingindustrin och ät-argumentet. Själv har jag i praktiken varit demivegetarian (äter fisk och i viss mån mejeri vid behov) under en lång tid, men äter även kött ibland, så jag själv hamnar i en slags gråzon med inslag av hyckleri.

Rådjursstammen är svår att beräkna, men det lär finnas över en halv miljon i Sverige. Det täta beståndet sägs förorsaka problem i skogsbruket med betes- och fejningsskador på nysatta barrträdsplantor och ungträd, betes- och trampskador på vissa jordbruks- och trädgårdsgrödor samt förorsakar årligen en stor mängd allvarliga trafikolyckor (för att inte tala om hur många trafikolyckor som djuret Människan står för…). Rådjuret betraktas i dag i det närmaste som ett skadedjur i tätortsnära villaträdgårdar och kyrkogårdar. Det finns för övrigt bra information om rådjuret samt förhållandet mellan rådjur och människans förvaltning hos Jägareförbundet.

Det här är ju då förvaltningsmässiga argument och i en samhällsstruktur som bygger på ägande, ekonomiska värden, människan som förvaltare av natur osv så är det ”logiska” argument (moraliskt inte så lyckade däremot). De kan vara fel, men som logiska argument kan de fungera. Synas de närmare får vi problem ofta däremot, t ex ligger det stora värden i skogsindustrin som vill skyddas och då är det monetära värden som får stå över djurens rätt till egenvärde, tyvärr.

Men där jag har svårt att förstå argumenten är när naturupplevelsen anges som skäl för jakt. För jag begriper inte, hur går det till i beslutsgångarna hos dessa som i samma anda som de lovprisar naturens underbara skönhet och rådjurets vackra språng för att sen samtidigt göra mantelrörelse, lägga an och låta 9-gramskulan lämna mynningen med nära 1000 meter per sekund och slå in i rådjurskroppen 100 meter bort med närmare 3000 joule i rörelseenergi? Jag FATTAR inte. Vaknar de upp på morgonen, går ut i gryningen, beundrar sceneriet, lovsjunger djuren och ÄLSKAR de så mycket att de vill skjuta och döda!? Bland det mer märkliga och morbida som jag sett illustrera just detta är när fd skidskytten Magdalena Forsberg jagar bäver från kanot.

Förresten, om du undrar över joule så tänk dig en 2-kilos vikt som svingas mot dig i en hastighet av en meter per sekund. Det kan du be någon göra. Detta motsvarar energin av EN joule. Dvs, för att få stopp på 2-kilos vikten ner till hastigheten noll så kan den bara komma i hastigheten av en meter per sekund om det rör sig om EN joule i energi. Tänk dig då 3000 joule.

Så snälla, sluta använd naturintresset och att ni älskar naturen som argument för att börja jaga. Antingen jagar ni för att ni vill döda, för att ni vill äta, för att ni vill överleva eller för att ni tror på ett förvaltarskap som kan vara nödvändigt. Säg det i så fall. Säger du att du jagar för att du vill uppleva naturen på nära håll och beundra djuren så kollapsar de argumenten i samma sekund avtryckarens stift slår an patronhylsans tändhatt.